Jag tror på andar, jag tror på ett liv efter döden.
För några år sedan började jag även tro på mig själv.
Jag tror även på att det finns en mening med allt som sker.

Tro på att jag kan lyckas, bara jag vill. Jag tror att det finns en andevärld. I den andevärlden lever min älskade mommo vidare, hon lever med sin själ. Jag var och tittade på Terry Evans tillsammans med min moster och hennes kompis. Jag tror på allt han sa, jag tror på att andarna pratade direkt till honom. Och bara man är mottaglig så går det att komma åt andevärlden. Man måste tro, man kan inte tvinga sig själv till det. Tron är nog stark att göra så att det kommer till en själv. Jag har själv blivit spådd och jag har själv varit till ett medium tillsammans med min mor och moster, och jag har själv hört mommos egna ord.

Jag tror på mig själv, jag tror att jag är kapabel till att lyckas med mina drömmar om jag bara vill. Har jag ingen vilja eller kämpar, kommer jag ingenstans. Jag kommer inte närmare mina drömmar om jag inte vågar tro eller vågar göra något.

Ett tag blev jag helt galen och trodde på att allt jag gjorde och de val jag tog hade med ödet att göra. Jag blev nästan helt besatt av det. Tills en dag då jag fick nog och insåg att såhär kan det inte vara. Men, jag tror verkligen att det finns en mening med allt som händer. Ju mer man går runt och tänker på det, desto mer fel blir det bara. Men ödet, det är ödet som bestämmer.