-

6 oktober

Älskade mormor, tre månader och nio dagar kvar. Då har det gått två år sedan du lämnade oss kvar här nere. Hur kan tiden ha gått så fort? Jag hänger inte med, jag vill inte hänga med. Jag vill stanna kvar i en tid då du fanns här med oss. Om tre månader och nio dagar har jag ännu inte förstått att du aldrig mer kommer finnas kvar här nere med oss. Jag vill inte förstå.. Ordet aldrig och alltid finns inte för mig. Det är ord jag inte kommer kunna förstå, någonsin. Att jag aldrig kommer väckas utav att du ringer kvart i sju och väcker oss varenda morgon, eller att du står utanför ditt jobb och väntar på att vi ska komma förbi. Eller att du kallar mig för stumpan hela tiden, eller att du inte kommer fira jul med oss längre. Eller att nixon inte kommer pissa på sig varje gång han fick träffa dig (för ja, det gjorde han!), eller att, jaa.. Aldrig mer höra din röst. Det skär i mitt hjärta, det gör så ont så smärtan är obeskrivlig. Så jävulskt ont gör det, en smärta jag inte vill att någon nånsin ska behöva känna.

Jag saknar dig, varje dag. Hela tiden. Min själ gör ont, mitt hjärta gör ont. Hela jag gör ont, för jag saknar dig så himla mycket. Det är fint hos Dig på kyrkogården nu, snart blir det ännu finare. Snart kommer alla julgrejer också dit. Det är så himla fint där.. Det hade varit jätte fint om du fanns här nere med oss. En dag ses vi igen, mitt hjärta. Jag lovar att vi gör det. Älskade ängel, jag hade kunnat skriva hur mycket som hellst. Det finns inga nog med ord som beskriver allt. Jag älskar dig ♥

2010-10-06 @ 22:53:14 Känslor Permalink

Kommentarer

Trackback